Idag började jag av nån konstig anledning att prata min gamla dialekt.
Helt plötsligt kom jag på mig själv när jag gick och pratade med Teo.
Tyvärr slutade jag ju prata min "modersmålsdialekt" när jag flyttade till Bollnäs för att börja gymnasiet. Det var ju ingen där som fattade vad jag sa, vilket är ganska konstigt ändå. Det är ju i stort sätt samma dialekt, i alla fall inte så stor skillnad. Sen flyttade jag ju till Mora och då la jag till lite masande i talet, att sen flytta till Älvdalen gjorde ju inte saken bättre. Nu har jag ju flyttat till Närke. När min mamma talar om för mig att jag har börjat prata Närkingska känns det ju lite tråkigt faktiskt. Att förlora sin dialekt är ju som att förlora en del av sin personlighet.
Som tur är kan jag locka fram dialekten om jag pratar med folk hemifrån.
Jag kommer ihåg en gång när jag kom hem och min farbror var hemma hos oss. Det tog mig några timmar...
Jag och mamma stod och pratade med varandra och plötsligt säger min farbror:
Välkommen hem!
Då hade jag funnit mig tillrätta och börjat prata "ordentligt" tyckte han
Jag saknar att höra den speciella Hälsingemelodin...alla e:n på slutet av varje mening m.m.
Ja örske'nt dä jag e!
Bakaför och framaför är ju två charmiga ord också
Det blir till att lära sonen prata "ordentligt" i framtiden...han ska allt få sig en dos Hälsingemelodi i livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar