Nu har det gått en månad sen min underbara
Teodor
hoppade ut ur magen!
Teodor 1 dag gammal hemma i vaggan
Denna tid har så klart varit den bästa i mitt liv. Det som har påverkat mig mest är alla ovana känslor som kommer över en. Från och med den 21 mars 2012 kommer jag för all framtid att alltid oroa mig för att nåt ska hända min son. Samtidigt är jag så lycklig, kärleken och samspelet mellan oss bara växer för varje dag som går.
Jag trodde inte att man som förälder kunde bli så stolt för så små saker. Bara det att göra ett helt (eller till och med ett halvt) blöjbyte utan att bli alldeles förtvivlad är ju ett stort framsteg i en bara några veckor gammal bebis liv.
Det bästa som finns är sekunden precis innan han fjärtar! Då gör hans ansikte en min som ser precis ut som om han ler och är den lyckligaste lilla pojken i världen. Just det ögonblicket går rakt in i hjärtat på mig, dock får man påminna sig om att: NEJ, han kan inte le än! iaf inte på riktigt, men ändå leendet finns ju där.
Eller känslan av att vakna på morgonen och mötas av hans kloka, djupa och nyfikna blick. Då kan man inte annat än bli alldeles varm innuti.
Konstigt ändå att nåt som kunde göra så fruktansvärt ont när det kom ut, på mindre än en sekund gjorde att man inte hade ett dugg ont längre och blev så överväldigad av lycka att tårarna bara kom.
Nu har jag en väldig tur som har en mycket snäll och ognällig son, men att bli väckt på nätterna av en hungrig mage, byta blöja och sen trösta för att magen kniper är ovant och ibland kan jag tycka att det är vansinnigt tröttsamt och jobbigt men så fort han blivit nöjd och glad igen är det alltid mödan värt. Bara vetskapen att jag är den som kan göra att min son känner sig trygg, älskad och tröstad är ju galet häftigt.
Jag trodde att jag visste hur det var att ha barn genom Malkom och Manda. Jag har trott att jag nästan varit en riktig mamma men ack så jag har bedragit mig själv. Jag älskar ju dem väldigt mycket också och de kommer alltid vara en stor del av mitt liv och mitt hjärta men det går inte på långa vägar att jämföra med sitt eget barn.
Denna första månaden av Teodors liv har jag endast ägnat åt honom. Det har inte funnits tid över till nåt annat men nu måste det övriga livet fortskrida. Jag får helt enkelt lära mig att ta med honom på allt jag gör, även om det är så små saker som att plocka ur diskmaskinen, sätta på tvättmaskinen eller äta frukost. Tidigare har jag endast gjort saker när han har sovit, all hans vakna tid har jag gett han min fulla uppmärksamhet. Nu börjar han vara mer och mer vaken, han börjar bli nyfiken på saker och livet runtomkring. Nu börjar alltså perioden med att upptäcka saker, inte bara lära sig hur morsan ser ut. Nu lär vi oss förstå att detta är min arm och hand om jag sträcker ut den kan jag ta på saker och om jag griper med fingrarna kan jag även hålla saker helt själv.
Ok, måste ju få skryta lite också. Olof hade läst sig till att vid denna ålder, om man har tur, kan bebisen vända på huvudet från ena sidan till den andra helt själv.
Det första Teodor gjorde när han kom ut var att vända på huvudet och nu kan han hålla huvudet nästan helt själv, lite ostadigt är det. Ligger han på mage kan han lyfta huvudet högt och hålla det så en ganska lång stund. Han kan också vända på sig från rygg till sida, vilket han också kunnat ända sedan vi lade honom i en säng.
Vet inte om min pojke är ovanligt stark och duktig men som mamma vill man ju gärna tro att ens eget barn är det bästa och duktigaste i hela vida världen!
