Idag har jag känt mig otillräcklig för första gången.
Teo har haft ont i magen i ett par dagar, han skriker och gnäller mest hela tiden. Att inte kunna få sitt barn att må bra och bli glad är vansinnigt påfrestande och jobbigt. Att få de två stora att bli glada går ju rätt så bra, de kan man ju diskutera fram ett sätt som gör de glada.
Men hur får man en bebis glad?
Det enda som hjälper just nu är att lägga honom till bröstet...men när han ätit får han ju ännu mer ont i magen...
Jag, Manda och Teo har varit ensamma hemma idag. Att ta hand om en gnällig bebis samtidigt som man ska underhålla en 5-åring är väldigt ovant men en bra lärdom. Plötsligt har 5-åringen blivit väldigt stor och självständig, hon som jag tyckte var ganska liten för nån månad sedan.
När Olof och Malkom kom hem satte jag och barnen oss och byggde pärlplattor. Denna lilla stund med pyssel tillsammans var mycket mysig och det delades ut mycket kärlek mellan oss alla fyra.
Konstigt är det men sedan vi fick Teo har jag börjat sakna de andra två barnen så mycket mer när de är i Storstan'. På nåt sätt känns det som att min kärlek till de har växt med raketfart sedan Teo kom till. Nu sitter vi ihop för alltid, familjebanden har stärkts till tusen.
HiHi...det ser ju nästan ut som oss! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar