Ensamhet

Denna helg är jag ensam! Eller det är jag verkligen inte, jag har ju Prins Teo och alla katterna som sällskap. 

Min underbara sambo har åkt upp till Övdal'n för att göra det bästa han vet: flugfiska. Jag visste redan innan han åkte i torsdags att jag skulle sakna honom. Jag hade ingen aning om att jag skulle sakna så mycket som jag gör, det gör liksom ont i hjärtat. Jag hade ju redan saknad efter våra två M som varit borta snart en vecka. Nu när O också är borta blir saknaden total. På ett sätt är denna helg nåt väldigt nyttigt. Vi brukar ju inte vara ifrån varandra särskilt ofta. Speciellt inte nu när jag är hemma hela dagarna och han jobbar hemifrån, vi ses ju hela tiden. Att då få vara ifrån varandra och sakna är bara nyttigt, annars finns en risk att man tar varandra för givet. 

Igår slog det mig: tänk att jag har bott själv i så många år. Varit ensam. Då tyckte jag att det var helt ok och kände mig inte alls ensam. Men nu efter att ha skaffat familj vill jag inte vara ensam längre. Ok, ibland när vi har haft en jobbig dag där alla varit tjuriga så önskar jag inget hellre än att få vara ensam. Men när man då väl blir ensam vill man bara tillbaka till familjen på en gång. Det räcker att bara gå ut ett tag, kanske ta en promenad, sen vill man bara tillbaka och vara med de igen. 

Samtidigt är det konstigt för min egna familj, alltså min mor, far och bror var ju de jag inte kunde vara utan förut. Nu har jag bytt ut de mot en underbar sambo och tre underbara barn. Visst saknar jag mor, far och bror men inte på samma sätt som jag nu saknar min familj. Det är märkligt hur man kan byta sin familj mot en annan. Egentligen byter man ju inte utan man utökar den bara, men i vissa fall har jag ju bytt ut dem.

Ensamhet kan vara bra och det kan vara vansinnigt skönt ibland men jag är ändå glad över min familj. De betyder så oerhört mycket för mig <3